Hobbit: Smaugs ödemark

Peter Jackson och hans enorma pung med pengar (nästan 4 miljarder kronor) skapar världar att baxna inför, och visst är det stort, snyggt och gediget (draken Smaug är fin och vi får se filmhistoriens första riktigt otäcka jättespindlar)...

...just när du trodde att du hade fått nog av trassliga skägg, och Bilbos Håkan Hellström-oskyldiga rufs, då dyker det upp några Bowie-bleka alver med plattångat hår.

...här finns ett överdåd av vackra scenerier, imponerande action, ett överflöd av skrämmande och hotfulla figurer, de flesta givetvis i ondskans tjänst.Men här finns också förvånansvärt mycket humor och självdistans...

Tonen är vuxnare, och stämningen mäktigare och mer hotfull än i ”En oväntad resa”.Det står mer på spel, ondskan vinner mark – och de spexiga buskisinslagen har tonats ner.

I jämförelse med sin föregångare, som mest av allt liknade ett påkostat avsnitt av Bumbibjörnarna, lyckas Hobbit: Smaugs ödemark bättre. Med att förvalta arvet efter Härskarringen-trilogin alltså.