Snön på Kilimanjaro

Guédiguians gamla ensemble dyker upp i film efter film, alltid i nya skepnad, och alltid med självklar närvaro och full tonträff. Det imponerar.

...vi inser att det går att berätta med vardaglig värme även om arbetslöshet, kriminalitet och åldrande.

Man tycker helt enkelt om ”Snön på Kilmanjaro” och dess närmast otidsenliga mod att vilja skildra goda människor som råkar i moraliskt bryderi.

I Snön på Kilimanjaro gör Guédiguian något som dagens europeiska vänster misslyckas med dagligen: visar att det finns en koppling mellan de där klyschorna och värderingarna som Marie-Claire och Michel står för.

...är en film med starkt socialt patos som skildrar ett samtida Europa där det sociala arvet betyder mer än någonsin...