Paradies: Glaube

Jag ser en svart satir, burleskt komisk ibland. En film också med suverän makt över spelet och över bilderna, strama, tablålika – och explosiva när orden tar slut och kroppen talar våld.

Maria Hofsäters porträtt av Anna Maria är hängivet excentriskt. Höjdpunkterna ligger i spelet när hon missionerar. Hon är så rigid att det blir absurt.

...följer formmässigt Seidls inslagna stil av omsorgsfulla bildutsnitt, de flesta statiska. Dessa kommer till sin fulla rätt i skildringen av Anna Marias självgissling.

...smågalen, gravt tankeväckande och ja… rätt kul faktiskt.

Skådespelarna är in i minsta biroll fantastiska...