Dark Water

Tillsammans med den drypande, läskiga scenografin och den dova musiken, av Angelo Badalamenti, lyckas de trolla fram en tryckande, obehagligt fuktig stämning...

Det brutalistiska bostadskomplexet, de glädjelösa lägenheterna, inredningen som luktar desperation och nöd, fukten och smutsen bildar en fond mot vilken Vänner skulle bli rena skräcken.

Egentligen vet jag inte vad det är som är så fasansfullt med ”Dark Water”, vilket i sig är ett gott betyg, för rädslan är ju som mest framgångsrik när den inte kan förklaras.

Jennifer Connelly gör ett bra jobb som nervig mamma och den sunkiga atmosfären i lägenheten är både suggestiv, mörk och lika brutal som östarkitekturen.

Den amerikanska nyinspelningen av Hideo Nakatas japanska rysare är överraskande välgjord och klart sevärd.