Jag kallas Ernesto

Infancia clandestina

...när våldet kommer närmare och närmare, både i Juans drömmar och i verkligheten, under de sista trettio minuterna bränner filmen till, på riktigt.

Den klarar av balansgången mellan vardagen för de utsatta och den vånda de ständigt tvingas brottas med.

När filmen är som bäst fångar den med närbilder hur Juan i skrämmande situationer minns småsaker och inte helheten, men hur känslan återkommer senare.

...en lagom spännande skapelse för en yngre tonårspublik som annars är hänvisad till mental svältkost från Hollywood.

Här finns flera drabbande scener. Bra skådespeleri. Ett effektivt och annorlunda berättargrepp, när vissa scener övergår i snygg animation.