Smärtgränsen (1983)

Michel Franco berättar skickligt, bit för bit. Han använder gärna udda kameravinklar, som i den långa stämningsskapande inledningsscenen filmad helt från baksätet på en bil, och undviker det förväntade slutet.

Trots den alltmer groteska dramatiken arbetar regissören Franco både återhållet och insiktsfullt. Orden ransoneras, bilderna talar och all stämningsskapande musik uteblir. Det går ändå inte att missa var plågans gränser går.

Efter att ha sett denna film tror jag det blir svårt att förbli en passiv iakttagare som vänder bort blicken vid övergrepp. ”Smärtgränsen” är precis så plågsam och briljant som förhandsreklamen gjort gällande.

Vuxenvärlden får oftast inte nys om vad som sker förrän det är för sent. Samma sak här.

Mycket imponerar i filmen, inte minst skådespeleriet.