Tusen bitar

Jag tillhör inte Afzelius mest hängivna fans, men filmen om honom är komplex, initierad, utmärkt.

Känslorna kan till slut inte hålla emot längre, och när vi äntligen når fram till "Tusen bitar", då värker tårarna som en bittersöt klump i halsen.

Det är en kärleksfilm, det blir både nostalgiskt och sentimentalt, vackert och vemodigt och otroligt ensamt. Till slut sitter vi där, rödögda, söndergråtna och har kanske också sett en film om oss själva..?

Att se ”Tusen bitar”, Magnus Gerttens och Stefan Bergs utmärkta Afzelius-porträtt, är därför att få tillgång till en saknad bit musikhistoria.

För första gången på länge gör en dokumentär att det börjar alstras sekret i min ögonvrå.