En multikulturell TV-tablå
På senare tid har det slagit mig att majoriteten av det jag konsumerar i film/TV-väg kommer från Amerika. The land of the free. Varför har det blivit så?
Igår såg jag säsongsavslutningen och det absolut sista Californication-avsnittet någonsin. Alltså, serien är slut nu. Jag är inte slut på serien. Eller. Det är jag också för den delen. Sista säsongen har varit en skymf för oss fans som följt Hank Moody sedan han först äntrade scenen 2007. Visst, charmen fanns fortfarande där och karaktärerna var lika underbara som vanligt, men avsnitten i sig var helt j-vla värdelösa. Ursäkta språket. Det kändes som att Hank, Karen, Runkle och Marcy var instängda i en sådan där julkula man vänder upp och ner på så att det börjar ”snöa”. Inget storslaget, med andra ord. Jag kan dock erkänna att slutet var väldigt fint, det var oväntat väntat, för att sammanfatta. Men nog om det.
Det var i samband med titeln Californication som jag började tänka på USA, Los Angeles, Hollywood som jag till slut ställde mig själv frågan: Varför är allt jag kollar på amerikanskt? ”Jag har inget val”, svarade jag mig själv. Men är det verkligen sant? Finns det inga andra vettiga alternativ? Det beror helt på vad man är ute efter. Allt handlar, så klart, om pengar. I USA, finns ironiskt nog, en väldig massa deg som slussas in i filmindustrin. Det betyder i sin tur att produktionsvärdet ökar något enormt och allt blir snyggt paketerat. För egen del är jag inte någon Blockbuster-kille. Jag behöver inte tusentals specialeffekter, de bästa skådespelarna eller en meriterad regissör. Jag är indie av mig. Så egentligen borde resten av filmvärlden utanför Hollywood-bubblan passar mig utmärkt. Det är inte svårt att hitta bra lågbudgetproduktioner i exempelvis Europa. Problemet är bara att man inte har en susning om vad som är bra eller dåligt, vilka skådespelare man borde ha koll på eller vilken manusförfattare som är en het potatis just nu. Varför är det så då? Är det, kort och gott, språkbarriären som är problemet? Visst, engelskan har en väldigt stor del i att vi tittar mycket på just engelskspråkiga program och filmer, men nu för tiden finns det ju textning om man nu inte vill, eller kan, plocka fram skolspanskan. Är det även för att vi sedan barnsben har blivit indoktrinerade av amerikansk TV? Självklart är det så också. Men hur sliter jag mig loss från "the land of the free"? Även om jag redan idag skulle strecktitta på något portugisiskt drama så har jag ingen att prata med om den imorgon. Och det är nog just det som är ett av svaren till frågan jag ställe mig; man vill inte känna sig utanför. ”Såg du nya avsnittet av Metástasis igår?” ”Meta-vad?”, får man då till svar. Om inte din arbetskamrat har spanskt påbrå...
Jag är inte naiv. Självklart förstår jag att våra kära kanaler måste sända sådant "vi vill se" för att kunna få tillbaka det i antal tittarsiffror och $$$. Men det som stör mig lite är att i Sverige stoltserar vi gärna med att vi är multikulturella. Jag undrar bara när den svenska TV-tablån ska bli densamma.
Vad tycker du? Är det bra som det är med ungefär 50/50 svenskt/amerikanskt i huvudtablån? Är du öppen för förslag? Tyck till.
Tjena.
/Roberth
